Blev alldeles betuttad och förälskad idag när jag var hos mina goa grannar. I vad då?? Jo, i deras nyförvärv, en pytteliten kattunge...lilla Sessan...en 8 veckor störtsöt katt. Nosen var lika liten som hörnet på ett frimärke (bara så ni fattar storleken lite....)

Fick såklart frågan om jag också ville ha en likadan...fast utan vita fötter...ja, hon hade fötter såklart fast de var inte vita. Finns tydligen en till alltså...som behöver ett hem...annars kommer de att avliva den sa de...Vilket förbannat ansvar de la på mej...ta hand om den annars kommer den att dö...

*GRÅÅÅÅT*

Ena sidan säger:
Vet inte hur det kommer att gå med August....kommer han att acceptera en kattunge??....Vill jag ha en till katt??...Det är en tjej som vi måste sterilisera....krångel...bök...strul....orkar inte...vill inte....

Andra sidan säger:
Låt den inte dö!! ...Klart det kommer att gå bra med en katt till!!...August kommer att älska det lilla irriterande krypet!!! ...Sterilisering är lätt!! ...Klart vi kan, orkar och vill!!!

*STÖÖÖN*

Förnuftet säger att det inte är mitt ansvar.....förnuftet säger att jag inte har tid....förnuftet säger att jag egentligen inte vill....förnuftet säger att ibland är det inte rätt att följa förnuftet utan att man ska följa hjärtat...