Att känna lagom
Grymt!!!
Lärt mej massor den här veckan...om min kommande profession...Fast jag har så jäkla svårt för en del saker...Läser jag litteraturen ska man vara objektiv, vara som ett tomt blad, sätta gränser, tänka på vilket uppdrag man har och vara noga med att inte ta med sig känslorna hem osv osv....
Hur faan bär man sig åt i verkligheten då???
Jag känner med en del människor jag möter på ett sätt som gör det omöjligt att inte ta med mig känslorna hem....det gör det omöjligt att vara som ett tomt blad...objektiv...sätta gränser....tänka på uppdraget....När jag ser MÄNNISKAN så glömmer jag den förbannade kurslitteraturen och dess moralpredikningar....Jag bryr mej helt enkelt för mycket...
Man gör det man måste ju....och känslorna är ju omöjliga att koppla bort....SKA man koppla bort dom??? Kan man bli en bra kurator då??? Känner man inte med och framför allt för de människor man möter kan man väl inte vara säker på att man gjort det yttersta?? Det är i alla fall min fasta övertygelse.
Jag blir ofta ledsen, förtvivlad och bedrövad...inte för min egen skull alltså utan inför det jag möter....hur ska jag då kunna lämna det kvar på jobbet....jag har ingen avstängningsknapp som jag kan trycka av och på....jag funkar inte så...
Jag tror jag känner för mycket...trodde inte det var ett problem att känna för mycket men det är det....
Kan man tränas i det...att känna lagom???
Jag är i alla fall ett hundra procent säker på att jag är där jag vill vara, att jag läser till det jag vill göra.
Här gör man skillnad...och yrket ger en tillfredställelse som inget annat jobb nånsin kan ge!!
Jag är jäkligt glad och stolt över mej själv och mina kurskompisar...
Om jag bara nu kan lära mej att känna och bry mej lagomt så vore allt perfekt...
Nu ska jag lyssna på vinnarlåten ett tiotal gånger till sen ska jag slänga mej i kudden....Imorgon väntar 97-årskalas i Sunne.
Kramelikram
Hej!
Jag håller med dig om att det kan vara svårt att förhålla sig objektiv och inte blanda in sina egna käsnlor. Jag är som person så där över empatisk och känner verkligen med de som har problem/mår dåligt. Jag kan inte heller låta bli att ta med mig det.. Men samtidigt så tycker jag inte att det är ett problem så länge man är medveten om det. Det gäller att vara uppmärksam på det för att se så att inte mötet/samtalet går åt fel håll och att man är uppmärksam för vem man har samtalet.. Men jag tror ingen av oss socionomer kan vara helt objektiva, och tror inte heller att vi skulle klara av vårt arbete om vi skulle vara det. Bara några tankar på ditt inlägg=)
Kram
